Berättelser
Här finner du berättelser som på olika sätt skildrar händelser och glimtar ur livshistorier som man valt att dela anonymt med Kvinnor utan adress, vi har arbetat med att samla in och publicera dem för att visa på hur samhällssituationen ser ut för många vi är i kontakt med.
På tågstationen ...
Jag är 25år och hemlös. Min hälsa påverkas negativt jag är trött och hängig. Soc vill inte hjälpa mig nu, de har hjälpt mig och det var jättebra, men nu vill de inte hjälpa mig. Dom vill inte hjälpa mig att få ett rum, att få tak över huvudet, en sovplats på ett ställe här i stan. Anledningen är att jag inte har en adress här. Kommer ifrån en annan kommun. Har lämnat den platsen för jag hade problem där, stora problem. Mycket svårt för mig att återvända dit eftersom det finns problem där. För att soc här ska kunna hjälpa mig med ett rum måste jag en bostadsadress här i staden. Jag är här hela tiden, har varit här i mer än ett halvår tillbaka. Mesta tiden spenderar jag här på tågstationen. Jag tycker att socialtjänsten ska hjälpa till även om man inte är i den staden man är folkbokförd. Skatteverket ska inte ha krav på hemlösa och bostadslösa att man ska vara folkbokförd där man bor. Förklara för mig hur en bostadslös ska vara folkbokförd där en bor? Som en bostadslös ska man inte behöva bo där man har sin postadress och om en lägenhetsinnehavaren låter en vara folkbokförd på sin bostad ska inte den personen påverkas ekonomiskt! Omtänksamhet och snällhet ska inte straffas. Vi unga kvinnor ska inte vara hemlösa, det är farligt för oss. Hela tiden. Hur kan det vara okej, är det det som är Sverige?! Försöker gå runt, hålla mig vaken så mycket jag kan. Men jag blir så trött.
För dyrt med ett boende utan män...
I höstas ville de inte ge mig plats på ett säkert boende, trots att jag ville ha plats på ett ställe bara för kvinnor så hänvisade de mig till ett allmänt härbärge. Hade tidigare blivit placerad på ett härbärge och där var det otryggt för mig. Jag hade strax innan blivit utsatt för ett övergrepp av en man och var där omgiven av dem. Handläggaren pressade mig att berätta om övergreppen och jag kände mig skyldig att göra så och berättade saker jag ej var redo att tala om, jag trodde att de skulle hjälpa mig då. Hen pressade också att göra en polisanmälan vilket jag inte heller var redo att göra då. En anmälan som inte ledde någon vart. Jag kände mig ifrågasatt, jag började ifrågasätta min egen upplevelse. Projicerade jag? Var de här ett övergrepp? Handläggaren pressade mig inte bara att berätta om det jag varit med om, hens frågor var ifrågasättande. Det kändes inte tryggt att prata med hen. Handläggaren var inte tydlig med varför hen ställde frågorna och hur det jag berättade skulle användas eller spridas. De fick mig att känna både att jag var skyldig till det som hänt samt att jag var skyldig dem att berätta om det. Jag upplevde verkligen att handläggaren inte hade kompetens att ha den typen av samtal med mig, hade hon det så använde hen den inte. Samtalet ledde mig ingen vart. Polisanmälan lades ner och det slutade med att hen sa: ”Jag önskar att jag kunde hjälpa dig men min chef tillåter inte att jag ger dig plats på separatistisk boende det är för dyrt” Det har gjort det svårt att lita på folk. Jag hade önskat lite medmänsklighet. Alltså jag fattar, jag har varit en natt på det här boendet som den här storstads-kommunen har. Som av vad jag förstår är deras enda, tydligen kostar det 900spänn/natt. Det måste finnas fler boenden och de måste finnas någon form av mellanting, jag var på ett härbärge i en annan kommun, där fick man en smörgås, en kopp thé - det var ett ok boende, ok städat, något ok att tugga på, ingen lyx, det var inget problem för den socialförvaltningen att ge mig plats där. Visst det är jättefint med tre mål mat om dagen, tillgång till att tvätta och massa personal, men om socialtjänsten inte har råd att placera en där. Då får en spendera natten på stationen eller på de där skitiga och otrygga härbärgena. Det måste skapas något mellanting, något som inte är de där skitiga härbärgena och som är bara för kvinnor. Inte ett ställe där de måste betala 900kr/natten – för då kan inte de här fattiga förortskommunerna placera en där, för de har inte råd.
Papperslös svensk medborgare
Har inte haft med myndigheter att göra på 9år. Eftersom jag har skyddade uppgifter och då blivit papperslös så är det ingen idé.
Min första kontakt med polis var när jag var 12år – det var livsavgörande hur de behandlade mig. De trodde inte på mig, jag var ”ligisten”. Så bär man det där med sig hela livet, att man inte blir trodd.
Man pallar inte få det där ”nejet” för det är en sån käftsmäll. Bättre bygga upp att de inte kommer bli bra, än att gå dit med förhoppningar om att få hjälp.
Där, som 12-åring, man har inget annat att förlita sig på, man lever i ett helvete och ingen ser en. Det ger en en skev bild av myndigheter. Bildar ett hat.
Som vuxen blev jag tillsammans med en man, en man som visade sig vara en person som ville skada mig. En farlig person.
Blivit lovat skyddad identitet, skydd för barnen. Deras skydd var bara skit.
Rutorna bortskjutna. Barnen fick inte gå i skolan, inte stå i fönstret. Han hade folk på att jaga mig. Barnen kunde inte ens gå ut och leka. Ett jä*la as som kan förstöra så mycket. Han har nu mördat och suttit inne för det. Mer än en gång. Han fick 2 till 3 år. Det går att läsa sig till hur farlig han är.
De visste hur farlig han var men de hade inte tid att ordna skyddat boende åt mig. Jag valde såklart att rädda barnen. Åkte direkt ut på gatan. Bodde på en toalett i 2år. Har blivit en mästare på att rädda liv. Vad ska jag säga, det var en småstad, en offentlig toa, enda stället hålla sig varm i på natten. På den lilla toan, det var mer överdoser där än i hela Stockholm.
Utslängd
Jag blev utskriven från ett behandlingshem utan grund.
Hade varit på avgiftning och hade metadon.
Dom gjorde tester på mig men det var negativt, men dom skrev ut mig ändå.
Jag fick en känsla av att det var personligt för jag var inte positiv på proverna.
Efter det här har jag haft svårt att få till livet.
Jag har inte lyckats göra ID Inte fullfölja någon mer behandling.
Jag har en känsla av att jag inte är värd nånting.
Jag blev utskriven 2 dagar innan julafton det tyckte jag var väldigt jobbigt.
Allt stöd var borta förutom min bostad först Det sänkte mitt självförtroende.
Vad ska dom andra tänka För mig är det ett stort frågetecken varför jag blev utskriven
Jag mådde skitbra där Jag blev jätteledsen
Dom hade hittat ett hjärtfel när jag var på krukis så dom hade extrakoll på mig.
Så jag hade inte kunnat ta något
Dom bara körde mig till bussen i Norrtälje, dom svarade inte när jag frågade varför eller förklarade något Ingenting har funkat efter det som hände
Jag känner mig totalt värdelös.
Vartannat - år förälder ..och nudlar till middag
För ett år sen då hade jag en egen lägenhet, mina barn varannan vecka. En rymlig trerummare, en stor fin lägenhet, det var så bra vind också, där kunde man göra ett rum eller förvaring, hade planer på att starta en verksamhet där jag skulle använda möjligheten att förvara material där. Det kan vända så snabbt.
Jag hade precis gjort slut med min karl, som är pappa till mina barn, som är i småskoleåldern, jag höll på att bygga upp en tillvaro som varannan-vecka förälder. Började ha telefonkontakt med en ny man. Sen bestämde jag mig för att åka dit. Såg det som en sommar-semester. Men fick lite problem med att komma hem. Det var saker som krockade. Tiden gick, jag lovade att jag skulle kunna träffa mina barn efter sommaren.
Parallellt började vi starta upp en verksamhet, jag föreslog att han kunde ta lån i mitt namn. Sen började han spela på travet. Han hade mycket kunskap om detta, som jag inte hade. Vi trodde båda han skulle vinna. Vi hade inga andra inkomster än min inkomst. När han blev blockerad från Svenska Spel så använde han mitt konto för att öppna ett spelkonto. Vi vann en gång jättemycket pengar. Så firade vi det. Då visade det sig att han hade alkohol-problem också. Det blev svårare att träffa mina barn. Samtidigt försökte han etablera sig i min hemkommun, så att vi kunde bo där tillsammans. Det hade varit så fint om mina barn och hans hade kunna umgås och lära känna varandra. Har bara träffat mina barn en gång sen då jag inte kunde betala hyrorna och blev av med lägenheten i december förra året.
Min f.d man sa att all kommunikation ska ske via socialen. Sen dess har det varit en väntan. Det har varit en utredning. Då skulle jag deltagit men eftersom jag tillhör en annan kommun så var det som att dom ”missa” mig. Jag fick inte chansen att tala med dom. Eftersom jag bodde långt bort så kunde jag inte delta på det enda möte som var inplanerat.
Fick tid till ett möte och åkte 30mil i tron att vi skulle samtala om mina barn, att jag skulle få höra när jag kan träffa dom och hoppades innerligt att jag skulle få träffa dom redan i samband med mötet. Mötet var en total besvikelse, det enda dom sa var: ”Den här utredningen är redan klar”. Jag hade inte fått uttala mig i frågan. Alla fick chans att uttala sig, utom jag, t.o.m alla i min familj, trots att de inte är helt insatta. Slutsatsen de tog var att jag är instabil, att det är dåligt att jag bara dyker upp. Det är bättre alltså, enligt dom, att jag inte träffar mina barn alls! Bättre att jag inte träffar dom alls än kommer oanmäld, när jag kan komma dit. När jag har möjlighet, när jag har råd. De tänker i den min förra kommun att jag övergav mina barn, jag har aldrig sett det så, aldrig.
Det huvudsakliga problemet nu är att jag inte kan flytta tillbaka till den kommun där mina barn bor därför att jag inte står folkbokförd där. Socialen har bara uppdrag att ta hand om sina ”egna invånare”. Det har gått 1år nu ungefär. Sen jag hade mina 80kvm, mitt inbyggda vindsförråd, mina barn. Minsta fyller snart 5år och mina stora är snart 10år. Nu känner jag att vårdnaden om mina barn är hotad.
Hindrad från att komma åt mina pengar...
Jag tänkte komma ifrån en situation som inte blivit bra, en man har sen en tid tillbaka tagit kontroll över min ekonomi. Mitt kontokort, mina bank-id.
Talat med social förut men de kunde inte göra så mycket.
Träffade en människa som stötta mig att få kontakt med de här volontärerna som vill hjälpa mig. Det blev bråttom bara. Var snart den 25:e och jag skulle få min inkomst, så vi behövde ordna med allt innan dess, så han inte använder upp pengarna. Så att jag kunde betala hyran för mitt nya rum. Har ju hittat ett tillfälligt boende, så nu ska jag kunde vara i här i stan och ordna upp situationen.
Det är bra.
Skulle spärra mina bank-id och kontokortet och sen skulle jag gå till ett bankkontor här i stan och ta ut mina pengar kontant. Med id-kortet. Kändes jättebra, allt skulle ordna sig.
Men det gick inte. Det gick inte att ta ut pengar på banken!
Det ställde till det rejält för mig.
Nu har jag lånat till en tågbiljett, är på väg nu, tillbaka till honom. Men ska tala med honom, försöka förklara. Måste övertala honom att genomföra betalningen av min hyra för rummet i storstan. Men tror det kommer att gå bra. Han verkar ha fått ett nytt jobb, han lät positiv kring det sist jag talade med honom. Tror inte han behöver mig längre. Så tar han bara ut tillräckligt mycket av mina pengar så jag klarar mig närmaste tiden. Så kommer jag snart hit till stan igen.
...och just det..! Han måste hjälpa mig att köpa en tågbiljett tillbaka, med sin telefon! Just det..! Det går ju inte att köpa biljett där längre. Inte i hela stan, fast den är en av de största. Sist gick det inte inne på tågstation heller. Men det kommer nog gå bra, bara han hjälper mig med det.
Ska vi kalla det ett gott Samarbete
Du programmeras att känna tacksamhet för att du får sova på nån soffa. För att du FÅR ”bo kvar hemma”, bo hos en vän eller i andra hand. Men det är inget säkert. Du har ingen rätt till denna plats, ingen bostadstrygghet. Ingen besittningsrätt. Jag bodde hos någon under många år. Så blev den sjuk, sjukare, sjukast. ...och så: Borta. Ett trauma. En sorg. Men rejäla chock’n kom i kontakten med myndigheterna. Jag hade ju inte haft en egen lägenhet utan bott HOS någon. Det var inte alls skälvklart att ja skulle få bo kvar. … Efter viss tvekan sökte mig till det sociala myndigheterna. Trodde de kunde hjälpa mig, ekonomiskt, och med allt jag inte förstod – hur gör man när någon gått bort? Behövde framför allt hjälp att betala hyran, det var en så stor utgift, helt plötsligt. Behövde tid att få upp min ekonomi, ordna med mer jobb. Men alltså, jag blev chockad, de var så ohjälpsamma, de gav mig massor av uppgifter, dessa eskalerade snart i ännu fler uppgifter - det visa sig att det inte fanns något färdigt sätt man skulle gå tillväga för att lösa de första uppgifterna. Man skulle gissa dig fram. Anställa en jurist. Jag gick till ett ställe, 1 myndighet, för att få lite hjälp men, blev tvungen att försöka kontakta dussintal, ibland mer eller mindre otillgängliga myndigheter samt hundratalet andra institutioner och personer för att försöka lösa de problem de nu gett mig. Istället för lösningar. Hamnade till slut bland hjälparbetare som inte annat kunde, än försöka kontakta än mer folk. Det blev en utdragen process. Hyrorna - dom fortsatte va obetalda. Istället för att den här kommunen bara hjälpte mig, lite, ett litet tag, med ekonomi till hyra och annat, tills jag kom på fötter - så var jag nu plötsligt tvungen att sköta detta obetalda heltidsjobb, hålla igång denna stora apparat av ansökningar, överklaganden, informationssökande. I över ett år stretade jag. Samtidigt som jag inte hade några medel att röra mig med. Alltså, förstår du, jag gjorde allt detta arbete och var samtidigt tvungen att tigga mat och pengar till telefon! Ta mig runt utan åkkort och lägga massor av annat viktigt arbete åt sidan. Det gick också ut över min sysselsättning, såklart. Jobb och studier. Har nu nästan helt tappat kontakt med min tidigare arbetsplats. Skötte också mitt jobb sämre när jag va i allt detta, all stress, tappade bort tider, inga pengar till mat, till åkkort. Gjorde fel. Kom för sent. Var trött. Märker att dom, dom är inte lika intresserad av att ha mig där nu. Tror jag var påväg att få fast anställning förut. Det kan jag nog glömma nu. Nu för tiden känner jag hur som helst inte alls samma entusiasm inför jobba. Eller studera. Eller äns umgås med folk. Mycket trött. Har ofta huvudvärk. Bostaden? … ja förlorade fighten med socialen. I och med det också min bostad. Utan hyres pengar - Ingen bostad. Socialnämnden, ja, dom skrattade väl hela vägen till afterworken i stadshuset. Grattis grattis! Tack för ett gott samarbete. Eller VAD? Då e jag bostadslös. Inkomstlös. Grattis. Då förstår jag vad vi jobbar för. På vilka fler sätt kan vi stärka vårt samarbete..?
Va snäll…
Det är ett väldigt straff, det här, bostadslösheten, jag förstår bara inte, för vad?
Vad har jag gjort som gör att jag inte förtjänar en egen plats att bo på..? Jag gick i skolan, jag tog inga droger, jag gjorde inte massa kriminellt. Åh, alltså, ja kan önska att jag åtminstone blivit tjuv eller bedragare...! Tjänat pengar på skiten. Ska man befinna sig i detta ständiga utanförskap kunde man ju lika gärna gått hela vägen...
Nhä i detta samhälle tjänar man inte på att vara snäll.
Snäll som i att jobba på jobb - där man bidrar med något; ta hand om andra människor; acceptera att ”jo det är svårt att få bostad”; inte bli arg; inte vara till besvär; vara ärlig; inte förstora upp sina problem, bara säga som det är. Det är att va snäll. Tycker jag.
Men det ska du inte göra!
Inte om det ska gå bra för dig. Det är helt sjukt. Då ska du trampa på varenda människa du går förbi!
..Eller gör det… Var snäll!
Men va beredd att kämpa. Kämpa för snällheten! För idag är de inte det lättaste företaget.